It´s nothing but that.

2009-03-01T09:57:00.000-08:00

Vi ska klara oss ur det. Tillsammans du och jag.

Let the sun refuse to shine
It won't be long before the days are brighter
If every step's an uphill climb, oohh
Carry on until they feel much lighter
For all the clouds up in the sky, oohh
For all the teardrops in our eyes

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better
I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

If he should ever come our way
Dry the tears and look somewhere above him
Might be easier to say than to do
But just pretend that you no longer love him
When your back's against the ropes, oohh
When you miss someone the most

It can get only get better
Be still my heart
It can only get better
We've come this far
It can only get better
I know it hurts
For what it's worth
It can only get better

I know it hurts, oohh
For what it's worth
It can only get better
It can only get better
I know it hurts
For what it's worth
It can only get better
It can only get better

2009-02-27T12:28:00.000-08:00

I dag gick vi ut efter mellis och hade varit ute en ganska lång stund, när en fyra årig flicka kom och frågade mig "Fröken, hur länge ska vi vara ute?" "En timme till" "Hur lång tid är en timme?" Vad svarar man på det? Fröken vet. "En jättelång stund". "Okej!". Jag älskar smarta barn. Att barn i genomsnitt är dåliga på äta, är väl ingen direkt nyhet. Men att barn mellan 2-5 älskar palt med lingonsylt var för mig en nyhet! I dag fick vi palt till lunch och varje kotte åt minst två var. Det var sjukt. Jag var i chocktillstånd. Jag menar, palten var inte i miniatyrstorlekt. Vanlig size lixom. Om jag inte sagt det förr, så säger jag det nu. Jag älskar mitt jobb. I dag har vi bland annat åkt skrana, lekt i kuddrummet och ätit isglass. Hipp, hipp hurra!

2009-02-26T12:34:00.001-08:00

Då ska vi se. Vart var vi? Just det.
Tentan är skriven. Jag skakade som en hare när jag fyllde i namn och personnummer på försetsbladet. Men efter fyra timmar var jag fri och det kändes uppriktigt helt okej.

Helgen gick och så även en ny vecka. Det är torsdag och jag har jobbat full tid hela veckan. Språkförskolan är mitt nya hem, paradis och familj. Typ. Barnen är precis så som barn ska vara, på gott och ont. I dag har vi lekt tigrar, pratat franska, målat med kladdkritor och ätit pasta carbonara. Jag jobbar såväl nästa vecka som då nästa vecka. Grattis till mig, som både tjänar lite extra pengar samtidigt som jag kommer hästlängder efter i skolan... Men, även om skolan är ett ångestframkallat ämne som tynger ner både min själ och mina axlar, så finns det annat som oroar mig mer. Väldigt, väldigt mycket mer om jag ska vara ärlig. Känner vilken dålig människa jag är och varit. Älskade ängel, du är den bästaste och finaste som någonsin funnits och jag skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om något hände dig. Du får inte försvinna! Ingen kan någonsin ersätta dig eller din plats i mitt hjärta. Vi ska hjälpas åt. Tillsammans du och jag. Det kommer bli bra. Det måste bli det. Jag lovar.

Och som sagt, i morgon är det helg (igen!)
På lördag firar vi eventuellt (ja, vad firar vi egentligen?!) med fest och utgång under temat rock. Jag röstar på Rex med min bästa vän Amanda.

2009-02-18T11:49:00.000-08:00

Sådärja.

Det tar sig än om jag känner mig så korvstoppad och insnöad man kan bli. Det enda som cirkulerar runt i mitt huvud är alla dessa teorier, atmosfärer, livsteman och begrepp. Men som sagt, det tar sig.

Jag har såväl ändrat min inställning, totalt. Nu går jag in med mitt riktiga jag - en positiv och självsäker attityd. Det blir ju så mycket roligare. För innerst inne vet jag att jag kan och att jag (förhoppningsvis) kommer att lyckas. Och hur nervös och psykiskt instabil jag förmodligen kommer vara på fredag, så kan jag fortfarande inte göra mer än att göra mitt bästa. Med det kommer en här en hälsning från mig och älskling.

2009-02-15T14:18:00.000-08:00

Förutom min Alla hjärtans dag dejt i lördags och en promenad i kväll (därav jag i underställ) har min helg har spenderats med Vygotskij, Piaget och Winnicott. Mmm. Fina killar det-där, dock jävligt svårfångande. På fredag skriver jag tenta. Noll-åtta-noll-noll. Det vore vackert om killarna fanns i mitt undermedvetna då. Jag menar, det känns som vi har blivit rätt tighta nu. Eller har vi det?

2009-02-15T14:15:00.000-08:00

I made a big mistake
Ever thinking that you cared
When it's obvious
There's nothing here
You would need to share

I ain't gonna cry
Cause you can't hurt me anymore
You can run your mouth
You can speak your mind
Everything you say is a waste of time

You think you're so incredible
Completely unforgettable
You think the world spins just for you
You don't have a clue
You act like I'm invisible
Without you I'll be miserable
One thing is undeniably true
You think it's all about you

2009-02-10T12:31:00.000-08:00

Åh!
Kan inte bara någon hjälpa mig?

2009-02-06T02:58:00.000-08:00

En liten uppdatering.

Min hög av kurslitteratur växter friskt. I helgen lägger jag ifrån mig Asklands ap-svåra-och-obegripliga-bok och öppnar Lutz´s litteratur. Hoppas han är bra på att skriva. Jag gillar pedagogiska böcker som är välskrivna med mänskligt språk. Askland är varken pedagogisk eller använder sig av ett begripligt språk. Han skriver typ kodat UFO-skrift. Ja, inte är det svenska iaf. Och det är synd. För jag förstår verkligen inte ett dyft!
Så. För att jag ska överhuvudtaget få in den viktiga kunskapen han mot förmodan faktiskt ville ge mig, tar jag nu tag i saken med egna händer. På återseende.

2009-02-03T10:50:00.000-08:00

Jag undrar hur mycket omedvetet man faktiskt lär sig när man plöjer igenom kurslitteratur efter kursliteratur. Just nu har jag bara gegga i huvudet. Feber och hosta. Baah. Det känns som om jag inte kan återge ett dyft av det jag precis läst... ändå sitter jag där, med näsan i boken och kämpar mig (förgäves) igenom barns utvecklingspsykologi.

Föresten. Jag ska visa dig mina anteckningar någon dag. Mina små skapelser har kommit upp till 36 stycken!

Det är dags att vara produktiv igen, om inget annat litar jag på det där omedvetna.
Keep up the good work.

2009-02-02T06:51:00.000-08:00

Ungefär såhär känner jag mig i dag. Inte helt okej. Har hostat hela natten, hostade hela föreläsningen och gör nu allt för att försöka behålla lungorna på plats. Känns även som att jag har en grad över normal kroppstemperatur.
Med andra ord, jag är i obalans. Igen. Säg mig, vad hände med mitt en gång så onaturligt bra:a immunförsvar?

Är det okej att äta en skål på med glass till middag? Mat känns motbjudnande i det här tillståndet. Glass känns mer uppfriskande att hosta upp än fiskpinnar...
Krya på mig.

2009-01-30T12:26:00.000-08:00

Det är fredagkväll och jag är mitt i kurslitteraturens förbjudna värld.
Jag vet, det är både olagligt och straffbart.

Samtidigt som lagen har sitt ord,
vill jag understrycka min åsikt (och jag tror jag talar för de flesta).
Vilken student väljer att lägga ut tio-tusen-tals kronor på studentlitteratur,
där en ny uppsättning böcker (vi talar om 10-15 stycken) tillkommer var tioende vecka,
under tre och ett halvt år.
Seriöst, ingen!

Men fortfarande, det är fredagkväll.
Jag känner mig allt annat är produktiv.

2009-01-27T13:07:00.000-08:00

Det känns som om jag gjort allt annat än att plugga i dag.
Det är inte okej.
Om mindre än en månad tentar jag av nio kurslitteraturer.
I morgon förmiddag ska jag sätta fart på eländet.
Ja, när det vankas salstenta är det ett elände.
Jag gör vad som helst för att slippa skriva en salstenta.
Vad som helst!

Salstenta är som att sitta inlåst på ett fångläger.
Väktare styrker omkring bakom ryggen i hopp om att upptäcka
otillåtna medel.
Hörslingor går längs väggar, golv och tak.
Till och med inne på toaletterna,
där även lysrör reflekterar bort bläcket på både hud och papper.
Dom ser dig,
följer din blick,
dina rörelser.
De behövs bara att en penna rullar ner över bordskanten och ner på golvet,
så kommer flocken,
sprider ut sig, låter blicken löpa över salen och sedan iakttar dom dig med
en tom blick. Det är som om dom ser svart.

Jag har skrivt en salstenta i mitt liv.
Det var den 10 oktober 2008 för att vara exakt.
Skrivtiden var nio till två och även det värsta jag varit med om.
Redan dagarna innan kunde jag varken sova, äta eller överhuvudtaget tänka på något annat.
Jag satt på skolan dygnet runt, knivarna högg i magen och benen skakade som en hares.
Jag till och med spydde. Två gånger.

På självaste tentamensdagen var jag mer död än levande,
bortsett från en puls på 380.
Dörrarna stod vidöppna och vi legitimerades.
4h och 50 mintuer senare frisläpptes jag fri från fånglägret.
Jag minns inte ett dyft av vad jag hade skrivit eller om jag överhuvudtaget hade svarat på alla frågor.
Det var knappt att jag visste vart jag befann mig, för ut hittade jag inte.

Jag pallar det inte att uppleva det en gång till.
Jag gör bara inte det.

2009-01-27T08:47:00.000-08:00

Eftermiddagen bjöd på café och en hög resekataloger.
Exotiska länder, vita sandstränder och vackra palats bläddrades igenom.
Ahh!
Förhoppningsvis lämnar vi den svenska sommaren i augusti för lite semester.
En lista med diverse krav och önskemål har nu vidarebefogats och
ligger i min fars händer, som tar han om resten.
Smidigt.

Högen med resekatalogerna lämnade vi kvar,
så känner någon sig manad är det bara att ta för sig!
På återseende.

2009-01-26T08:54:00.000-08:00

Jag borde inte.
Men gör det ändå.

2009-01-19T12:40:00.000-08:00

Ibland tror jag att det bara är jag...

...som aldrig kan vara nöjd över att ligga ett steg före i schemat,
utan måste ligga minst det dubbla för att överhuvudtaget känna mig duktig?
Bara jag som alltid bryter ihop innan en ny kurs ens har börjat,
eller tror att jag totalt misslyckas varje gång jag inte skriver VG på momenten,
fast man nio gånger av tio inte kan bli mer än Godkänd?

Som lärarstuderande förespråkar jag definitivt en hög ambitionsnivå,
men till saken hör att den bör vara mänsklig.
Det är den inte för mig.
Det har den aldrig varit.
Jag ska säga dig att det är så himla,
himla svårt att bara släppa taget om det-där,
slappna av och inte inte bry sig om den ständigt växande ångestklumpen i magen.

För det handlar ju bara om att jag inte vill misslyckas,
känna mig otillräcklig eller på något sätt vara dålig.

2009-01-18T07:47:00.000-08:00

Jag är sinnessjukt less. Har förflyttat mig från Förskolepedagogik-boken som ligger vackert på köksbordet till fotöljen i vardagsrummet med laptopen i knät. Det är söndag och jag vaknade halv två. Det är inte okej. Nu laddar jag upp med en tallrik kolhydrater, för att sedan ta mig till gymmet. Aah! Äntligen ska det tränas ordentligt, i morgon vill jag vakna upp med träningsvärk-är-bara-vekhet-som-lämnar-kroppen-känslan. Det är lovepain.

2009-01-17T16:36:00.001-08:00

Livet är en berg-och-dalbana.
And so am I.

Tänk att någon så liten, men ändå så stor kan göra en hel dag,
en månad, ett år, ett liv. Tack för att du finns.

2009-01-17T16:06:00.000-08:00

Gränsen mellan att älska och hata är hårfin just nu.
Kanske finns det någon blandning mellan just dessa känslomässiga tillstånd.
Eller så gör det inte det.
Kan man hata något man egentligen älskar?
Och älska något man mest av allt hatar?

I mina öron låter det inte riktigt okej.
Men det kanske är det, just för stunden åtminstonne.

2009-01-16T05:57:00.001-08:00

2009-01-16T05:42:00.000-08:00

Det är stunder som nu jag skulle vilja springa av min frustration runt Lövöudden, för att sedan ta baksidan sjön tillbaka. Det är stunder som nu jag skulle vilja kasta mig ner på golvet och gråta tills tårarna slutade rinna. Det är stunder som nu jag funderar över varför de mörkade, vände ryggen till och inte ville berätta. Det är stunder som nu jag önskar att jag befann mig långt härifrån där problemen kretsar kring färgvalet av förmiddagens smoothis.

Men, det är stunder som nu jag sitter på sängen och tänker. Tänker, tänker och bara tänker. Jag har redan stirrat mig blind in i spegelbilden, som fortfarande är min värsta fiende i ensamheten. Det är stunder som nu Häxan har sin chans. Sin chans att återigen överta makten och berätta varför jag inte räcker till, varför de inte valde mig och hur jag misslyckads med det jag löjligt nog trodde var mitt halva jag, mitt liv och en gång också min räddning.

Med gråten i halsen önskar jag bara att jag rest i väg, långt, långt bort för att aldrig ha återvänt.