Ibland tror jag att det bara är jag...

...som aldrig kan vara nöjd över att ligga ett steg före i schemat,
utan måste ligga minst det dubbla för att överhuvudtaget känna mig duktig?
Bara jag som alltid bryter ihop innan en ny kurs ens har börjat,
eller tror att jag totalt misslyckas varje gång jag inte skriver VG på momenten,
fast man nio gånger av tio inte kan bli mer än Godkänd?

Som lärarstuderande förespråkar jag definitivt en hög ambitionsnivå,
men till saken hör att den bör vara mänsklig.
Det är den inte för mig.
Det har den aldrig varit.
Jag ska säga dig att det är så himla,
himla svårt att bara släppa taget om det-där,
slappna av och inte inte bry sig om den ständigt växande ångestklumpen i magen.

För det handlar ju bara om att jag inte vill misslyckas,
känna mig otillräcklig eller på något sätt vara dålig.